att lyda mannens vilja, och när Hitchcock upprepade: »Gå!» gjorde han det med myndighet, och fastän hon icke gav något svar, visste han, att hans vilja var lag.
»Och tänk inte på seltyg åt hundarna», tillade han, i det han beredde sig att gå därifrån. »Jag skall vänta. Men förspill ingen tid. Dagen börjar redan jaga bort natten, och den dröjer inte kvar för att vara människan till behag.»
En halvtimme därefter, medan han stampade i snön och slog armarna i kors borta vid släden för att hålla sig varm, såg han henne komma med en motsträvig hund vid vardera handen. Då dessa närmade sig, blevo hans egna djur uppretade, och han måste tukta dem med piskskaftet för att få dem lugna. Han hade nalkats lägret mot vinden, och buller var vad han mest fruktade skulle röja honom.
»Spänn dem närmast släden», befallde han, då hon hade selat på de bägge hundarna. »Jag vill ha mina egna främst.»
Men när hon hade gjort det, kastade sig de förflyttade djuren ursinnigt över de främmande inkräktarna. Hitchcock slog dem med bösskolven, men det blev i alla fall ett oväsen, som trängde upp till det i sömn försänkta lägret.
»Nu tänker jag att vi få hundar i överflöd», sade han bistert och lösgjorde en yxa från slädens surrtåg. »Sela på dem jag slänger till dig och se till spännet under tiden.»
Han gick ett litet stycke fram och stannade sedan mellan två furor. Hundarna i lägret störde nattens tystnad med sitt gläfs, och han väntade att de skulle komma. En mörk fläck, som hastigt tilltog i
