Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/158

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Medicinmannens ögon voro mycket mörka och hans lynne tycktes icke vara det bästa, ty han grälade med hövdingen om Wertz’ bössa och tog mer än sin andel ur bönpåsen. Dessutom lade han beslag på björnhuden och gav anledning till knot bland de övriga i stammen. Slutligen försökte han att döda Siegmunds hund, som flickan hade givit den unge mannen vid avskedet; men hunden sprang sin väg och medicinmannen föll i schaktet och vrickade sin axel, då han slog emot hinken. Sedan allt i lägret var skiftat, vände indianerna om hem till sig, och där blev stor fröjd bland kvinnorna. Så kom också en vilsekommen flock älgar strövande över bergsryggen i söder och sköts av stammens jägare, och nu blev medicinmannen hållen ännu högre i ära än förut, och det viskades överallt inom stammen, att gudarna talade genom hans mun.

Men efteråt, när alla hade gått, smög fårhunden tillbaka till det skövlade lägret, och hela natten i ända och en hel dag gav han luft åt sin sorg över den döde. Efter detta försvann han. Men det dröjde icke många år, förrän de infödda jägarna lade märke till en förändring i skogsvargarnas utseende; de hade fått ljusa fläckar och en teckning, som man aldrig förr hade sett hos en varg.