12
landet komma i deras händer, men inte i min tid. Redan, så har jag hört, ha de nått den Stora flodens huvudflöden, och långt där nedanför äro ryssarna.»
Hay Stockard lyfte hastigt på huvudet. Detta var en överraskande geografisk upplysning. Vid Hudson-Baystationen Fort Yukon hade man en annan uppfattning av flodens lopp — trodde att den föll ut i Norra Ishavet.
»Yukon faller således ut i Behrings hav?» frågade han.
»Det vet jag inte, men nedanför äro ryssar, många ryssar. Och det finns det varken här eller där. Ni kan gå och se med egna ögon. Men uppför Koyukuk skall ni inte gå, så länge prästerna här och de stridbara männen göra vad jag bjuder. Delta befaller jag, Röde Baptiste, som är överhuvud för detta folk och vars ord gäller som lag.»
»Och skulle jag inte kunna gå ned till ryssarna eller tillbaka till mina bröder?»
»Då skall ni gå med snabba fötter till er gud, som är en dålig gud och de vita männens gud.»
Drypande blodröd höjde solen sig över horisonten i norr. Röde Baptiste steg upp, nickade kort och återvände till sitt läger genom purpurfärgade skuggor och under rödhakesångarnas kvitter.
Hay Stockard rökte slut på sin pipa vid elden. Stirrande på rökvirvlarna och kolen sökte han föreställa sig riktningen av Koyukuks okända övre lopp — den sällsamma strömmens, som här ändade sin arktiska färd och blandade sitt vatten med den gyttjiga Yukonflodens. Om man finge sätta tro till en skeppsbruten sjömans sista ord, som hade gjort den
