fruktansvärda färden till lands, och om flaskan med guldstoft, som han hade i sin skinnväska, bevisade någonting, så skulle Norden ha sin skattkammare någonstädes däruppe i detta vinterns land. Och som portvakt stod Röde Baptiste, den halvengelske bastarden och renegaten, på post för att stänga vägen dit upp.
»Ba!» Hay Stockard sparkade omkring glöden, reste sig i sin fulla längd, sträckte sig lättjefullt och vände sig sedan med obekymrat sinne mot den flammande norden.
Hay Stockard svor till barskt på sitt modersmåls
enstaviga sätt. Hans hustru lyfte sin blick från grytor
och pannor och lät den med ett skarpt forskande
uttryck följa samma riktning som hans utåt floden.
Hon var från Taslins Land och väl förfaren i sin
mans uttryckssätt, då han gav luft åt häftig sinnesrörelse.
Vad den än gällde — från en bristande snöskorem
till och med faran för plötslig död — kunde
hon mäta stundens vikt och betydelse efter kraften
och antalet av hans svordomar. Och därför visste
hon nu, att det var fråga om någonting som förtjänade
att uppmärksammas. En lång kanot, från vars
paddlande åror den sjunkande solens strålar återkastades,
nalkades uppifrån floden och styrde kurs mot landningsplatsen.
Hay Stockard betraktade båten med
spänd uppmärksamhet. Tre män lyfte och sänkte,
lyfte och sänkte med taktfast säkerhet — men en röd
