Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


såvida man vill behålla livet. Och därför måste nu Harrington och Savoy ta till den gamla plägseden att »åka och springa ömsom». De hoppade av sina slädar med tömmarna i hand och sprungo så bakom slädarna, tills blodet återtog sitt vanliga lopp och den inre kölden var förjagad, varefter de återigen åkte en stund, tills värmen på nytt hade tagit till flykten. Ömsom åkande och springande på detta sätt, tillryggalade de sträckorna mellan andra och tredje hundombytena. Flera gånger, då färden gick över jämn is, hetsade Savoy sina hundar för att komma förbi sin rival, men det lyckades ej. I en lång rad på en sträcka av fem mil bakom dem strävade de övriga att hinna upp dem, ehuru förgäves, ty endast Louis Savoy var den äran förunnad att kunna flyga fram med samma mördande hastighet som Jack Harrington.

Då de svängde in vid sjuttiofemmilsstationen, körde Lon Mc Fane fram med sitt spann. När Harrington såg Vargkäft i spetsen för det, visste han att segern var hans. Intet spann i hela Nordlandet skulle kunna köra förbi honom under de återstående tjugufem milen. Och när Savoy fick se Vargkäft i spetsen för sin medtävlares spann, visste han att han var slagen, och han svor tyst för sig själv så som man vanligen svär över kvinnan. Men han följde fortfarande i hack och häl den andres yrande fart, frestande tur eller otur i det sista. Och under det de jagade framåt, medan dagen började gry i sydost, undrade den ene i glädje och den andre i sorg över vad Joy Molineau hade gjort.

Forty Mile hade i god tid krupit ur sina sovfällar