ström, och nu var den så jämn, hård och hal som golvet i en danssal. I samma ögonblick som glanskisen uppnåddes, reste sig Harrington på knä, tog på vinst och förlust tömmarna i ena handen och lät piskan ursinnigt vina över hundarna, medan skräckinjagande svordomar yrde om deras öron. Spannen spredo sig över den glatta ytan, alla ansträngde sina krafter till det yttersta. Men få män i Nordlandet hade förmåga att hetsa sina hundar så som Jack Harrington. Han jagade ursinnigt framåt, och Louis Savoy drev sitt spann till samma förtvivlade fart och följde efter i hack och häl; hans främsta ledare höllo sig tätt bakom Harringtons släde.
Halvvägs ute på glanskisen körde deras reservspann ut från strandbanken. Men Harrington saktade icke farten. Han passade på, då den nya släden svängde helt nära intill hans, och tog ett hopp över till den under ett högljudt skrik, varefter han satte samma fart i de nya hundarna som han hade fått i de andra. Den förre pådrivaren hoppade av. Savoy gjorde på samma sätt med sitt reservspann, och de bägge övergivna spannen veko av åt höger och vänster, stötte ihop med de andra och ställde till stor förvirring. Harrington ökade farten ännu mer; Savoy följde. Då de nalkades glanskisens slut, körde de jämsides med den som förut åkt i spetsen. Och när de gledo in på den smala vägen mellan de mjuka snöfälten, var det de som anförde tåget — och Dawson, som betraktade dem i norrskenets ljus, svor på att det var raskt gjort av dem.
När kölden visar sextio grader under noll, kan man icke länge vara utan eld eller stark kroppsrörelse.
