Det var av två skäl som Montana-Kid sade farväl åt kamraterna och sina mexikanska sporrar och skuddade Idahos stoft av sina fötter. För det första hade det intrång, som gjorts av en ihållande, nykter och sträng moralisk civilisation, förstört de ursprungliga förhållandena på betesmarkerna i Västern, och det förfinade samhället betraktade honom och hans gelikar med kalla och ogillande blickar; för det andra hade hans ras i ett av sina cyklopiska ögonblick rest sig och flyttat ut sin gränslinje flera tusen mil. På detta sätt skaffar det mogna samhället med omedveten omtanke utrymme för sina yngre medlemmar. Det nya territoriet var visserligen till största delen fullkomligt ofruktbart, men dess flera hundratusen iskalla kvadratmil lämnade åtminstone andrum åt dem, som skulle ha kvävts i hembygden.
En sådan människa var Montana-Kid. Han styrde kurs mot havskusten med en fart som om han vore eftersatt av rättvisans tjänare, och bättre försedd med energi än med gångbart mynt lyckades han komma ombord på ett fartyg i en hamn vid Puget
