håll bjöds han att komma och dricka ett glas. Aldrig förr hade Klondyke på detta sätt mött chechapua med öppna armar. Hela Dawson surrade som en bikupa. En sådan massa olyckshändelser var någonting oerhört i dess krönika. Varenda man av betydenhet, som hade rest söderut på våren, hade gått förlorad! Befolkningen strömmade ut ur husen. Män med vildt stirrande ögon rusade ner från vattendrag och flodbäddar, för att uppsöka den som hade berättat om denna ohyggliga manspillan. Bettles’ hustru — ryskt halvblod — satte sig vid eldstaden och vaggade otröstlig av och an, i det hon oupphörligt strödde vit aska i sitt korpsvarta hår. Vid barackerna sänktes flaggan bedrövligt på halv stång. Dawson sörjde sina döda.
Varför nu Montana-Kid gjorde detta, det kan ingen människa förstå. Man kan icke ens försöka sig på någon förklaring, utom den att sanning icke fanns hos honom. Men i fem hela dagar försänkte han hela landet däromkring i jämmer och sorg, och i fem hela dagar var han mannen framför alla andra i Klondyke. Man gav honom det bästa man ägde av sängkläder och mat. Krogarna lämnade honom fri förtäring. Han var överhopad av besök. Höga ämbetsmän kommo till honom för att få närmare underrättelser, och kapten Constantine och hans kamrater bjödo honom till sig i barackerna.
Men så en dag höll kuriren Devereaux in sina tröttkörda hundar utanför kommissionärens kontor. Död? Vem hade sagt det? Finge han bara en älgstek, så skulle han nog visa dem hur pass död han var. Vad för slag? Guvernör Walsh? Han hade slagit läger
