Yukon, och man gick ut på isen för att möta honom. Nej, han hade inga tidningar med sig; han visste inte om Durrant var hängd ännu, och inte heller vem som hade vunnit första priset på Tacksägelsedagen. Inte hade han hört om Spanien och Förenta staterna hade flugit varandra i luven, och han hade aldrig hört talas om Dreyfus. Men O’Brien? Hade de inte hört det? O’Brien — ja, han hade drunknat vid White Horse. Sitka Charley var den ende av sällskapet, som hade blivit räddad. Joe Ladue? Bägge benen förfrusna, amputerade vid Five Fingers. Och Jack Dalton? Gått i kvav med »Sea Lion» och med hela sin besättning. Och Bettles? Lidit skeppsbrott med »Carthagina» i Seymour-sundet — bara tjugu kvarlevande av trehundra. Och Swiftwater Bill! Den murkna isen på Lake Le Barge hade brustit under honom och sex kvinnliga medlemmar av en teatertrupp, som han skulle eskortera. Guvernör Walsh? Gått förlorad med alla sina ledsagare och åtta slädar på Thirty Mile. Devereaux? Vem var Devereaux? Å, kuriren! Jo, han hade blivit skjuten av indianer på Lake Marsh.
Så lät det hela raden utefter. Och underrättelserna spredos. Man efter man knuffade sig fram för att fråga efter vänner och kamrater och knuffades undan igen, för häpna att ens kunna svära. Då Montana-Kid nådde stranden, var han omgiven av flera hundra pälsklädda guldgrävare. Då han passerade barackerna, var han medelpunkten i en procession. Vid operahuset var han omringad av en upphetsad folkmassa, där varenda en kämpade om tillfälle att få fråga efter någon frånvarande kamrat. Från alla
