Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


flytande strömmen och isen var stadd i ständig oro, oupphörligt öppnande sig med starka skrällar i stora gapande rämnor. Genom dessa rämnor och genom otaliga lufthål började vattnet spola över isens yta, och då Montana-Kid kom fram till en vedhuggares koja vid udden av en ö, förlorade hundarna fotfästet och summo snarare i land än de gingo. Han hälsades med sura miner av kojans bägge invånare, men han selade av hundarna och satte sina pannor på elden.

Donald och Davy voro ett par äkta typer för odugligt folk. Födda av skotska föräldrar i Canada och uppfostrade i stad, hade de i en dåraktig stund övergivit sina kontorsplatser, tagit ut sina sparpengar och givit sig av till Klondyke. Och nu prövade de som bäst på landets svårigheter. Utan proviant och utan företagsamhet, med hjärtat fullt av hemlängtan, hade de fått anställning hos P. C. kompaniet för att hugga ved åt dess ångbåtar, med löfte att till slut få biljetter till hemresan. Utan en tanke på islossningens möjligheter hade de tydligt bevisat sin oduglighet genom valet av ö, där de slagit sig ned. Ehuru Montana-Kid hade föga vetskap om hur det går till, då isen på en stor flod bryter upp, såg han sig bekymrad omkring och kastade längtansfulla blickar bortåt den avlägsna strandbank, där högt upptornade klippor erbjödo ett säkert skydd mot all Nordlandets is.

Sedan han skaffat sig själv och hundarna mat, tände han sin pipa och gick ut för att ta bättre reda på situationen. I likhet med alla sina flodsyskon var ön högre vid sin övre ände, och det var där som Donald och Davy hade byggt sin koja och staplat upp långa travar med ved. Det var en dryg mil till den