Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


längst bort belägna stranden, men mellan ön och den närmaste stranden gick ett sund, som ej var mer än hundra yards bredt. När Montana-Kid först fick se detta, var han frestad att ta sina hundar och ge sig av över till fastlandet, men vid närmare undersökning fann han, att det var stark ström vid övre ändan av ön. Längre ned gjorde strömmen en skarp krökning åt väster, och just vid denna punkt fanns en oredig massa små holmar och skär.

»Där komma ismassorna att trängas ihop», sade han för sig själv.

Ett halvt dussin slädar, tydligen på väg uppåt floden till Dawson, kommo plaskande genom det kalla vattnet fram till ön. Från att vara vansklig hade färden på floden nu blivit omöjlig, och det såg illa ut för de resande innan de kommo fram till ön och begåvo sig uppför vägen till vedhuggarnas koja. En av dem tycktes vara snöblind, han höll sig hjälplöst fast vid slädens bakdel. Allesammans voro mörklagda unga män i grova kläder och ansträngda av vägens mödor, men Montana-Kid hade träffat på den sortens folk förut och han visste genast, att de icke voro av samma art som han.

»Hallå! Hur är det uppåt vägen till Dawson?» frågade den som kom först, i det han lät blicken glida förbi Donald och Davy och fäste den på Kid.

Ett första sammanträffande i vildmarken utmärker sig icke för några formaliteter. Samtalet blev genast allmänt och nyheter från de övre och de lägre trakterna utbyttes vederbörligen emellan parterna. Men det lilla som de nykomna hade att förmäla var snart sagt, ty de hade legat vintern över vid Minook, tusen