Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


Det brusade upp tills ön var översvämmad; karlarna vadade omkring i vatten upp till knäna och hundarna simmade fram till ruinerna efter hyddan. Vid detta stadium blev vattenhöjden plötsligt stationär, utan märkbart stigande eller fallande.

Montana-Kid skakade på huvudet. »Nu har isen stockat sig ovanför, det kommer ingenting mera.»

»Och så blir frågan den, vilkendera stockningen som bryter upp först», tillade Sutherland.

»Alldeles», bekräftade Kid. »Om den övre bryter loss först, ha vi inte någon utsikt alls. Ingenting kan hålla stånd mot den.»

Männen från Minook vände sig tyst bort, men snart stämde de upp den ena sången efter den andra. Rum gjordes i deras krets för Montana-Kid och polismannen, vilka med snabb uppfattning för takt och melodi instämde i sång efter sång...

»Å, Donald, vill du inte hjälpa till?» snyftade Davy vid foten av trädet, där hans kamrat hade klättrat upp. »Å, Donald, vill du då inte hjälpa till?» snyftade han om igen med händerna blödande efter fåfänga försök att klättra uppför den slippriga stammen.

Men Donald höll blicken oavvändt riktad uppåt floden, och plötsligt ropade han med rösten skälvande av fruktan och fasa:

»Herre Gud — där kommer det!»

Stående i isvatten upp till knäna, grepo männen från Minook jämte Montana-Kid och polismannen varandras händer och stämde upp »Republikens stridssång». Men orden drunknade i det annalkande dånet.

Och för Donald tedde sig nu en syn, som ingen