Isens uppror tilltog i raseri, och de måste skrika varandra i öronen för att göra sig hörda. Ibland överröstade larmet och bruset från sundet det övriga tumultet. Plötsligt skakades ön under trycket av ett kolossalt isflak, som drev rakt på udden. Det slet upp ett tjog furor med rötterna, svängde sedan rundt och välvde om, så att dess smutsiga underdel lyftes upp från flodens botten, varefter det styrde kurs på hyddan, mejande bort grus och gräs som en jättestor kniv. Det tycktes endast skrapa emot ett hörn av hyddan, men stockarna vräktes omkull som tändstickor, och hela byggnaden föll ihop som ett korthus.
»Månaders arbete! Månaders arbete — och vår hemresa!» klagade Davy, medan Montana-Kid och polismannen släpade bort honom från vedstaplarna.
»Tänker att ni får god tid och rikligt tillfälle att bestyra om hemresan», brummade polismannen, i det han gav honom en knuff, som hastigt bragte honom i säkerhet.
Från toppen av furan såg Donald den ödeläggande ismassan sopa bort veden och försvinna nedåt strömmen. Liksom belåten med den skada den åstadkommit sänkte sig isfloden nu helt hastigt till sin förra höjd och började sakta sitt lopp. Bullret dämpades också, och de övriga kunde höra Donald ropa från sin utsiktsplats, att de skulle se nedåt strömmen. Alldeles som Kid hade förutsett, låg isen inklämd mellan holmarna vid kröken, och där staplade den upp sig till en väldig barriär, som sträckte sig från strand till stand. Där kom nu floden icke längre, och då vattnet ej kunde finna något utlopp, började det stiga.
