onda, och därför lade hon icke märke till vad som försiggick.
Men så var det icke med Freda. Hon hade alls ingen orsak att hysa sympatier för männen, men tack vare någon säregen alkemi i hennes natur svallade hennes hjärta av medkänsla för kvinnorna — för kvinnorna, vilka hon väl hade ännu mindre orsak att älska. Och nu fylldes hennes hjärta av sympati för Flossie — hon, som anträdt den långa och besvärliga resan dit upp till den bistra Norden för att möta en man, som troligen icke väntade på henne. Freda föreställde sig att Flossie måste vara en blyg och känslig flicka med vek mun och täcka, barnsligt utputande läppar, fladdrande solkysst hår och ögonen fulla av livets enklare och barnsliga fröjder. Men hon tyckte sig också se denna Flossie blåfrusen och inbyltad mödosamt stappla framåt bakom släden ... Och därför, då hon dansade en kväll, smålog hon helt förföriskt åt Floyd Vanderlip.
Få män äro så beskaffade, att de skulle kunna likgiltigt ta emot ett leende av Freda, och bland dessa kan man i alla händelser icke räkna Floyd Vanderlip. Den framgång han haft hos f. d. modellen hade kommit honom att överskatta sig själv, och då han nu även såg sig vara i gunst hos den grekiska danserskan, blev hans manliga självkänsla fördubblad. Det måste tydligen finnas fördolda egenskaper och värden hos honom, som dessa bägge kvinnor hade upptäckt. Han hade nu icke precis klart för sig vari dessa egenskaper och värden kunde bestå, men han hade i alla fall en oklar förnimmelse av att de funnos där någonstädes, och detta alstrade hos honom en ofantlig stolthet över
