till sig och sitta tillsammans med henne — ja, just sitta tillsammans med henne i en timme. Men hennes aktning för mrs Eppingwell och hennes aktning för sig själv, som ingen aktning kunde göra anspråk på, hade avhållit henne från att göra vad hon mest önskade. Hon hade för övrigt icke helt och hållet hämtat sig efter det besök hon nyss hade haft av mrs Mc Fee, prästens hustru, som hade kommit över henne likt ett slagregn av förmaningar och svavel, och hon kunde omöjligt förstå vad som var anledningen till mrs Eppingwells besök. Hon visste icke med sig, att hon hade gjort någonting särskilt ondt och damen som nu väntade utanför hade säkert ingenting med hennes själs välfärd att skaffa. Varför hade hon kommit? Oaktat all den nyfikenhet besöket väckte hos henne, stålsatte hon sig i kraft av stoltheten hos dem som ingen stolthet få ha, och hon darrade i sitt inre rum likt en ungmö vid älskarens första smekning. Om mrs Eppingwell plågades under vägen uppför kullen, pinades också Freda där hon låg framstupa på sin bädd med torra ögon, torr i halsen och med fast slutna läppar.
Mrs Eppingwells kännedom om människonaturen var stor. Hon var böjd för att generalisera. Hon hade vidare funnit det lätt att vända sig ifrån civiliserade synpunkter och betrakta saker och ting från barbariska. Hon kunde uppfatta vissa primitiva och analoga drag hos en hungrig varghund och en svältande människa, och hon kunde förutse vad bägge skulle företaga sig under samma omständigheter. För henne var en kvinna en kvinna, antingen hon var klädd i purpur eller i rännstenstrasor. Freda var
