hennes man, kapten Eppingwell. Hon ville träffa den där kvinnan och tala med henne, och hon kunde icke finna något skäl varför hon icke skulle göra det. Så stod, hon nu i snön utanför den grekiska flickans dörr i sextio graders köld och parlamenterade med hennes uppasserska i dryga fem minuter. Hon hade också nöjet att bli bortvisad från denna dörr och få vandra tillbaka uppför kullen med vrede i hjärtat över den ovärdiga behandling hon varit utsatt för. »Vem var väl den där kvinnan att hon kunde vägra att ta emot henne?» sade hon till sig själv. Man skulle kunna tro att förhållandet vore omvändt och att hon bara vore en danserska, som blivit bortvisad från en kaptenskas dörr. Så som sakerna stodo, visste hon med sig, att om Freda hade kommit upp på kullen till henne — sak samma i vilket ärende — så skulle hon ha välkomnat henne och bedt henne sitta ned vid sin härd, och de skulle ha suttit där som två kvinnor och pratat med varandra som två kvinnor... Hon hade överskridit konvenansens fordringar och förödmjukat sig, men hon hade trott, att det var helt olika med kvinnorna därnere i staden. Och nu blygdes hon över att hon hade utsatt sig för en sådan skam, och hennes tankar om Freda voro allt annat än vänliga.
Freda förtjänade emellertid icke detta. Mrs Eppingwell hade nedlåtit sig att komma för att träffa henne, som stod utanför allt vad kast hette — och hon, stark i minnet av sitt forna livs traditioner, hade icke låtit det ske. Hon kunde se upp till en sådan kvinna som mrs Eppingwell, och hon skulle ej ha kunnat önska sig en större glädje än att få henne in
