hit och dit som en skottspole i allt detta, mycket stolt över sig själv och övertygad om att han var en ny don Juan.
Det var ingen annans fel än hans eget att Loraine Lisznayi slutligen lyckades fånga honom. En ung mans väg till ena pigo kan vara märkvärdig nog att lära känna, men en kvinnas väg till en man övergår allt förstånd. Varför också en profet skulle ha handlat mycket oklokt, om han hade dristat sig till att förutsäga Floyd Vanderlips handlingssätt ett dygn i förväg. Måhända låg f. d. modellens dragningskraft däri, att hon var ett vackert djur att se på; kanske också att hon hade bedårat honom med sitt prat om Gamla världens palats och prinsar. Säkert är att hon hade bländat denne man, vars liv hade formats på avstånd från kultur och civilisation, så att han slutligen fattat det av henne ingivna beslutet, att de skulle göra en tur nedåt floden och låta viga sig i Forty Mile. I denna avsikt köpte han ett spann hundar av Sitka Charley — det behövs mer än en släde, då en sådan kvinna som Loraine Lisznayi ger sig ut på färdvägar — varefter han begav sig uppåt floden för att ge order om Bonanzagruvornas skötsel under hans frånvaro.
Han hade sagt någonting obestämt om att han behövde hundarna för att transportera virke från sågen till sina slussar — och nu var det som Sitka Charley lade sin duglighet i dagen. Han lovade att avlämna hundspannet på bestämd dag, men Floyd Vanderlip hade knappast vändt ryggen till och fortsatt uppåt ån, förrän Charley skyndade med bekymrad uppsyn till Loraine Lisznayi. Visste hon vart mr Vanderlip
