Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/204

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hon skulle säkert anlända följande dag. Då mrs Eppingwell fick höra detta, kände hon en stor lättnad. Floyd Vanderlip var i godt förvar uppåt ån, och innan den grekiska flickan hann få fatt i honom igen, skulle hans brud vara på platsen. Men samma eftermiddag blev hennes stora S:t Bernhardshund under ett tappert försvar av trappan vid ingången omkullslagen av en flock uthungrade varghundar, som kommo för att skaffa sig föda. Hunden låg begravd under den raggiga röran ungefär en halv minut, innan han hjälptes upp av ett par handfasta karlar väpnade med yxor. Hade han legat där i två minuter, skulle det ha varit alla möjliga utsikter till att han hade blivit söndersliten, utportionerad och bortförd i sina angripares utsvultna magar, men som saken nu gestaltade sig hade han endast fått åtskilliga blessyrer. Sitka Charley kom dit för att se till dem, särskilt ett sår på högra framtassen, som ovarsamt hade lämnats en bråkdel av en sekund för länge mellan en angripares betar. Då Sitka Charley drog på sig vantarna för att gå, råkade samtalet falla på Flossie och i följd därav även på »den där — hm — den där fasliga kvinnan». Sitka Charley kom då händelsevis att nämna, att hon ämnade ge sig av nedåt floden samma kväll tillsammans med Floyd Vanderlip, och han framkastade även den anmärkningen, att olyckshändelser ofta brukade inträffa vid denna tid på året.

Så att mrs Eppingwells tankar om Freda voro mindre vänliga än någonsin. Hon skrev emellertid en biljett, adresserad till mannen i fråga, och anförtrodde den åt en budbärare, som förständigades att invänta