och åtlöje och hån, för vilket hon hade utsatt sig — en vacker, glödande och sjudande lava i kvinnogestalt. Och den andra lugn och klar, med fridfull panna och ro i ögat; stark i sin egen oförvitlighet, med tro på sig själv, fullkomligt otvungen, sansad och lugn; en gestalt mejslad i den kalla marmorn. Vilken klyfta som än kunde finnas dem emellan, erkände hon den icke. Ingen kompromiss, intet nedlåtande; hennes hållning var densamma, som om hon hade stått inför en fullt jämlik varelse. Hon stod där lugn på grund av deras gemensamma kvinnlighet. Och detta gjorde Freda alldeles utom sig. Det skulle icke ha varit så, om mrs Eppingwell ej hade varit den hon var; men hennes omdöme kunde ju omöjligt pejla bottenlösa djup, då Freda däremot kunde följa hennes tankar och känslor ända in i hennes själs innersta och läsa dem tydligt och klart. »Varför drar ni inte undan er klädningsfåll?» ville hon skrika* till henne under den blixtrande sekunden. »Spotta på mig, överhopa mig med smädelser — det skulle vara barmhärtigare av er än detta!» Hon skälvde i hela sin kropp och näsvingarna flämtade. Men hon gjorde våld på sig, besvarade den andres böjning på huvudet och vände sig sedan till Floyd Vanderlip.
»Kom med, Floyd», sade hon kort. Jag vill tala med er.»
»Vad tus...» började han häftigt, men tystnade lika plötsligt, klok nog att icke fullborda den påbörjade frasen. Vart tusan hade hans rådighet tagit vägen i alla fall? Hade en man någonsin varit värre ute? Han grymtade långt nere i strupen och högt uppe i munnen, ryckte på sina breda axlar, försökte
