göra sig kvitt sin obeslutsamhet och stirrade bönfallande på de bägge kvinnorna.
»Jag ber om ursäkt — men skulle jag först kunna få tala några ord med mr Vanderlip?» Mrs Eppingwells röst var flöjtlik och lågmäld, men varje tonfall uttryckte en bestämd vilja.
Floyd Vanderlip såg tacksam ut. Nog var han villig att uppfylla hennes önskan.
»Jag beklagar, men tiden tillåter det inte», förklarade, Freda. »Han måste komma med nu genast.» De konventionella fraserna gingo lätt nog över hennes läppar, men hon kunde icke låta bli att småle inom sig åt hur matta och intetsägande de voro. Hon skulle mycket hellre ha skrikit.
»Men vem är ni, miss Moloof, eftersom ni kan så här lägga beslag på mr Vanderlip och befalla över hans handlingar?»
Floyds ansikte ljusnade och hans ögon lyste av gillande. Lita på att mrs Eppingwell skulle klara honom till sist! Den gången hade Freda råkat på sin överman.
Jag — jag...» stammade Freda, men så bragtes hennes sinne i harnesk. »Och vem är ni, eftersom ni kan framställa en sådan fråga?»
»Jag? Jag är mrs Eppingwell, och...»
»Se där!» avbröt den andra skarpt. »Ni är hustru till en kapten och har således en man. Jag är bara danserska. Vad kan ni vilja Floyd Vanderlip?»
»Vilket oerhört oförsynt uppträdande!» Mrs Mc Fee beredde sig att ingripa, upprörd i hela sin själ, men mrs Eppingwell tystaste henne med en blick och företog en ny attack.
