Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


»Eftersom miss Moloof tycks ha anspråk på er, mr Vanderlip, och har för brådtom att kunna bevilja mig några sekunder av er tid, måste jag vädja direkt till er själv. Kan jag få tala ostört med er nu genast?»

Mrs Mc Fee slog ihop sina käkar med en smäll. Detta skulle naturligtvis göra slut på den obehagliga situationen.

»Å — hm — ja visst», stammade Floyd. »Naturligtvis, naturligtvis», tillade han ivrigt vid utsikten till befrielse.

Männen äro ingenting annat än flockvis sammanlevande, tämda och utvecklade ryggradsdjur, och man kan ha stora skäl att tro, att den grekiska flickan i sin tid hade handskats med vildare maskulina odjur av människoras. Ty hon vände sig nu mot Floyd Vanderlip med den demoniska glöd i sina flammande ögon, som påminde om det uttryck, varmed en paljetterad djurtämjerska ser på ett lejon, som plötsligt har fått den farliga inbillningen att vara en fri varelse. Och djuret inom Floyd Vanderlip kröp ihop inför slaget.

»Det vill säga — hm — efteråt. I morgon, mrs Eppingwell — ja, i morgon. Det var så jag menade.» Han tröstade sig med den tanken, att om han stannade kvar, skulle det bara bli mera förtretligheter. Och för övrigt hade han ju en förbindelse att uppfylla — det där mötet nere vid vaskdammen bortom sjukhuset — det fick han icke försumma. I gudar! Aldrig hade han trott Freda om att vara så modig! Hon var ju riktigt präktig, den flickan!