Ett tusental hundar klagade i hjärtslitande korus sina lidna oförrätter och anropade de känslolösa stjärnorna om förbarmande. Icke en enda fläkt rörde sig. För de tjutande djuren fanns intet skydd mot kölden, ingen möjlighet att krypa undan i värmande vrår. Kölden var överallt, och de lågo ute i det fria, oupphörligt sträckande på sina styvnade muskler och uppgivande sitt långdragna vargtjut.
Först talade de icke alls, mannen och kvinnan. Medan tjänstflickan hjälpte Freda av med sina överplagg, lade Floyd Vanderlip mera ved på elden, och när flickan hade gått in i det inre rummet, stod han med huvudet lutat över spiseln och lät sin stelnade överläpp tina upp. Därefter rullade han en cigarrett och betraktade henne slött genom de doftande rökmolnen. Hon kastade i smyg en blick på klockan. Den fattades en halvtimme i midnatt. Hur skulle hon hålla honom kvar? Var han ond på henne för vad hon hade gjort? Hur var han till sinnes? På vad sätt skulle hon bäst kunna sköta honom? Icke att hon tvivlade på sin förmåga att göra det. Nej, nej. Hålla honom kvar, det kunde och skulle hon — om det också måste ske med riktad pistol — tills Sitka Charley hade fullbordat sitt värv och Devereaux sitt.
Det fanns många utvägar, och hennes kännedom därom ökade det förakt hon kände för Floyd Vanderlip. Där hon nu satt med huvudet lutat mot handen, flög en tanke på hennes egen tidigare ungdom med dess dystra klimax och tragiska ebb genom hennes själ, och ett ögonblick var hon frestad att ge honom en läxa genom att berätta någonting ur sin historia
