för honom. Gud i himlen! Den skulle väl vara sämre än ett djur i människohamn, som icke hölls kvar av en sådan berättelse, framställd så som hon kunde göra det, men — bah! Det var han inte värd — inte den plåga, det skulle vålla henne. Ljuset stod alldeles på sin rätta plats, och medan hon tänkte på detta, som framkallade en helig blygsel hos henne, roade han sig med att betrakta hennes genomskinligt rosenröda lilla öra. Hon märkte, att hans ögon voro fästade på henne, tog detta som en fingervisning och vred på huvudet, så att han såg hennes ansikte i ren profil. Och hennes profil var icke det minst vackra hos henne. Hon rådde icke för, att hon hade blivit skapad med idel skönhetslinjer, men hon hade för längesedan lärt sig inse att så var, och hur föga det behövdes, var hon icke höjd över att framhålla dem på bästa sätt. Ljuset började flämta. Hon kunde aldrig göra någonting utan behag, men det hindrade henne icke från att hjälpa upp naturen en smula, då hon sträckte sig fram och graciöst snoppade av den röda veken midt i ljuslågans gula flamma. Sedan stödde hon åter sitt huvud mot handen, och nu såg hon på mannen framför henne med tankfull blick, så som varje man med välbehag ser sig betraktad av en vacker kvinna.
Hon gjorde sig ingen brådska med att börja tala. Om dröjsmål var i hans smak, så var det även i hennes. Han hade det så bra där han satt; förnöjande sina lungor med nikotin och sina ögon med ett se på henne. Och därinne var det varmt och behagligt, då han däremot borta vid vaskdammen skulle börja en färd på många iskalla timmar. Han kände med sig,
