Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/222

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

218

»Tack så mycket för er vänlighet, Floyd! Ert besök var av oskattbart värde för mig, och det var mycket snällt av er att följa mig hem. Om ni tar av till vänster, då ni går härifrån, så kommer ni fortast till vaskdammen. Godnatt! Nu tänker jag gå och lägga mig.»

Floyd Vanderlip använde starka uttryck för att ge luft åt sin häpnad och missräkning. Alice tyckte icke om att höra svordomar, och därför släppte hon hans parka på golvet och slängde vantarna ovanpå. Han rusade fram mot Freda, och hon misslyckades i sin tillämnade flykt inåt det andra rummet därigenom att hon snavade på hans parka. Han grep henne hårdt om handloven och ryckte upp henne. Men hon skrattade bara. Hon var inte rädd för männen. De hade gjort henne sitt värsta, och ändå levde hon ju.

»Var inte brutal», sade hon slutligen. »Vid närmare eftertanke — » hon såg på hans hand, som höll henne kvar — »har jag bestämt mig för att inte gå och lägga mig ännu på en stund. Sitt ned och var lugn i stället för löjlig. Har ni några frågor att göra?»

»Lita på det, mylady — och en räkning att göra upp också.» Han släppte icke sitt grepp. »Vad vet ni om vaskdammen? Och vad menade ni med — nej, vänta. En fråga i sänder.»

»Å, just ingenting. Bara att Sitka Charley där skulle träffa någon, som ni kanske känner — och eftersom han inte var angelägen att en man med er bekanta tjusningsförmåga skulle komma dit som tredje person, bad han mig vara snäll och hjälpa