Sturges Owen känt sig som buren av Guds hand, skulle han utan tvekan ha vågat sig in i den otrognes läger, lika beredd på ett mirakel som på martyrdöden. Men under den väntan, som nu följde, lade sig småningom fanatismens feberglöd och den naturliga människan tog ut sin rätt. Fysisk fruktan trädde i stället för extatiskt hopp, kärleken till livet överröstade kärleken till Gud. Det var ingenting nytt. Han kände svagheten komma över sig, och han kände igen den sedan gammalt. Han hade kämpat mot den och blivit överväldigad av den förut. Han kom ihåg huru han i ett kritiskt ögonblick, medan de andra arbetade som vanvettiga med sina åror mot flodens vältrande och dånande ismassor, hade släppt sin åra och i förtvivlan ropat till Gud om förbarmande. Och det hade också funnits andra tillfällen. Hågkomsten av detta var ingalunda behaglig. Han kände sig skamsen över att hans ande var så svag och köttet så starkt. Men — kärleken till livet, kärleken till livet! Han kunde ej bli den kvitt. På grund av den hade hans förfäder sedan urminnes tider fortplantat sitt släkte, och på grund av den var han bestämd att fortplanta sitt. Hans mod, om man kunde benämna det så, var alstrat av fanatism. Stockards och Bills mod var ett fasthållande vid djupt rotade ideal. Icke så att kärleken till livet var mindre hos dem, men kärleken till rasens traditioner var större — de voro icke utan fruktan för döden, men de voro tillräckligt modiga att ej vilja köpa sitt liv med skam.
Missionären reste sig, för ögonblicket behärskad av offervillighet. Han till hälften kröp över barrikaden för att bege sig till det andra lägret, men så
