Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23

när ringen skulle sättas på, fattade han i brist på bättre om hennes finger med tummen och pekfingret.

»Så — kyss nu bruden!» dundrade Bill. Och Sturges Owen var svag nog att icke lyda.

»Och döp nu barnet!»

»Raskt och ordentligt!» kommenderade Bill.

»Skall göra oss färdiga till långresa», förklarade fadern, i det han tog gossen ur moderns armar. »Jag var en gång ute på färdväg och hade allting med mig utom salt. Kan aldrig glömma det. Och om nu hon och gossen gå över på andra sidan i natt, så är det bäst att de äro beredda. Ett försök på måfå, förstår du, Bill — men som aldrig kan skada.»

Ett kärl med vatten hämtades, och efter dopet lades barnet i säkert skydd i ett hörn invid barrikaden. De bägge männen gjorde upp eld och kvällsvarden tillagades.

Solen ilade mot norr och sänkte sig mot horisonten. Skyarna därborta blevo blodröda. Skuggorna förlängdes, dagsljuset mattades, och i skogens dunkla djup dog så småningom livet bort. Till och med vildfåglarna ute på floden upphörde med sitt hesa tjattrande och uppförde den nattliga farsen att gå till vila. Infödingarnas oväsen i det motsatta lägret blev emellertid allt högljuddare, krigstrummorna ljödo, och vilda stridssånger uppstämdes. Men när solen gick ned, upphörde deras tumult. Vid midnatt rådde fullkomlig stillhet. Stockard reste sig på knä och späjade över trädstammarna. En gång jämrade sig gossen i sömnen, och detta irriterade honom. Modern lutade sig ned över den lille, men han hade somnat in igen.Tystnaden var fullkomligt ljudlös. Plötsligt