av blod. Och dagsljuset blev allt starkare och fåglarna sjöngo... Då drogo sig de anfallande tillbaka från honom helt förfärade och han stödde sig flämtande mot sin yxa.
»Vid min själ!» ropade Röde Baptiste. »Du är sannerligen en man. Förneka din Gud, så må du leva.»
Stockard svor på att han icke skulle göra det, sakta men med eftertryck.
»Se, se! Feg som en kvinna!» Det var Sturges Owen som fördes fram till halvindianen.
Förutom rispan i armen var missionären osårad, men hans ögon stirrade vildt omkring i vanvettig förskräckelse. Hädaren Stockards hjältegestalt, späckad med sår och pilar, trotsigt stödd mot sitt vapen, likgiltig, okuvlig, överlägsen, fängslade hans irrande blick. Och han kände en stor avund mot denne man, som kunde så lugnt nalkas dödens mörka portar. Helt säkert hade Kristus varit av samma art — men icke han, Sturges Owen. Och varför inte han? En svag förnimmelse av det nedärvdas förbannelse smög sig över honom — sin feghet hade han fått i arv från det förflutna, och han fylldes av vrede mot den skapande kraften, huru den än symboliserades, som hade gjort honom, sin tjänare, så svag. Till och med en kraftigare man skulle ha frestats till avfall genom en sådan vrede och under sådana omständigheter, och för Sturges Owen var det oundvikligt. I sin fruktan för människors vrede skulle han trotsa Guds. Han hade blivit uppfostrad till att tjäna Herren endast för att bli slagen till jorden. Han hade fått tro, men var utan trons kraft, han hade fått ande, men saknade andens styrka. Detta var orättvist.
