26
»Var är nu din gud?» frågade halvindianen.
»Jag vet inte.» Han stod rak och stel, som då ett barn läser upp sin katekesläxa.
»Har du någon gud alls?»
»Jag har haft det.»
»Och nu?»
»Nej.»
Hay Stockard strök undan blodet från sina ögon och skrattade. Missionären betraktade honom nyfiket som i en dröm. En känsla av oändligt avstånd kom över konom, som om han hade förflyttats långt bort. I vad som där hade händt och vidare skulle ske hade han ingen del. Han var blott en åskådare — på långt håll — ja, på mycket långt håll. Han hörde endast otydligt att Baptiste sade:
»Mycket bra! Se till, att den där mannen blir fri och att intet ondt händer honom. Låt honom ge sig av härifrån i frid. Ge honom en kanot och proviant. Må han ställa sin färd till ryssarna och berätta för deras präster om Röde Baptiste, i vars land det inte finns någon gud.»
De ledde missionären fram till sluttningen, men där stannade de med honom för att bevittna sista scenen av sorgespelet. Halvindianen vände sig nu till Hay Stockard.
»Det finns ingen gud», dikterade han.
Stockard svarade med ett skratt. En av de unga infödingarna höjde sitt krigsspjut till kast.
»Har du någon gud?»
»Ja! Mina fäders gud.»
Han grep bättre tag om yxan. Röde Baptiste gav ett tecken, och spjutet flög rakt emot Stockards bröst.
