Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


mans död — och det är mycket troligt, att även andra ha kommit på villovägar — men jag har fått några. Jag har — hm — jag har läst dem högt för Winapie som en varning — det vill säga för att låta henne få ett djupt intryck av hennes vita systrars opålitlighet. Och jag tror — hm — jag tror, att hon har dragit nytta av det. Vad tror ni?»

Hon låtsades ej om det styng hon fått, utan fortsatte: »I mitt sista brev, det som ni inte har fått, berättade jag — alldeles som ni antar — om överste Saythers död. Det skrevs för ett år sedan. Jag skrev också, att om ni inte kom ut till mig, så skulle jag resa in till er. Och jag kom — så som jag redan förut ofta hade lovat.»

»Jag vet inte om något löfte i den vägen.»

»I de tidigare breven?»

»Ja, ni lovade, men då jag varken har begärt eller besvarat det löftet, så var det ogiltigt. Och därför vet jag inte heller om något sådant löfte. Men jag känner däremot till ett annat, som ni också antagligen kommer ihåg. Det gavs för mycket länge sedan.» Han släppte yxskaftet till golvet och höjde sitt huvud. »Det var för mycket länge sedan, men jag minns det tydligt — dagen, timmen, varenda detalj. Vi befunno oss i en trädgård full av rosor, ni och jag — det var er mors trädgård. Allt stod i knopp och i blomstring, och vårsaven steg också inom oss. Så drog jag er intill mig — det var första gången — och jag kysste er midt på munnen. Minns ni det?»

»Rör inte upp det där igen, Dave — gör det inte! Jag minns ju alltsammans till min blygsel. Hur