Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ofta har jag inte gråtit över det! Om ni bara visste vad jag har lidit ...»

»Och då lovade ni mig — ja, och så tusen gånger om igen under den ljuva tiden som sedan följde. Varje blick ur edra ögon, varje beröring av er hand, varje stavelse, som gick över edra läppar, var ett löfte. Och så — ja, hur skall jag uttrycka mig? — så kom en annan man. Han var gammal, tillräckligt gammal för att kunna vara er far — och han var inte vacker att se på, men hederlig efter världens sätt att döma. Han hade inte gjort någonting orätt, hade följt lagens bokstav och var således aktningsvärd. Vidare — och det var ju det förnämsta — rådde han om en massa eländiga gruvor, ett tjog, tror jag — och han ägde stora landsträckor och undersökta jordlotter — och han klippte kuponger. Han ...»

»Men det var annat också», avbröt hon. »Jag sade er det. Det var tvingande omständigheter — penningbekymmer — de mina voro i nöd — hade svårt att reda sig. Ni såg och förstod hela den sorgliga belägenheten. Jag kunde inte hjälpa det. Det var inte min vilja. Jag offrades — eller jag offrade mig, ni må ta det hur ni vill. Ack, min Gud — ja, jag övergav er, Dave! Men ni har aldrig gjort mig rättvisa. Tänk på vad jag har gått igenom.»

»Var det inte er vilja? Tvingande omständigheter? Det fanns ju ingenting i världen, som kunde tvinga er att dela hans bädd eller någon annans!»

»Men mitt hjärta tillhörde er hela tiden», sade hon bedjande. »Jag var inte van vid ert sätt att uppfatta kärleken. Och jag är fortfarande främmande för det. Jag förstår det inte alls.»