Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


lidelsefullt för bröstet med knuten hand. »Och den har alltid funnits här.»

»Och er kärlek var en stor kärlek — det kunde inte finnas någon större», fortsatte hon, »åtminstone sade ni så i rosengården. Och ändå är den inte nog stor och upphöjd att kunna förlåta, då jag nu gråter vid edra fötter!»

David Payne tvekade. Han öppnade munnen för att tala, men orden ville ej över hans läppar. Hon hade tvingat honom blotta sitt hjärta för henne och uttala sanningar, som han dittills hade dolt för sig själv. Och hon var härlig att se på, där hon stod framför honom i en gloria av lidelse och frammanade gamla minnen om ett varmare liv. Han vände bort sitt huvud för att slippa se henne, men hon tog några steg och såg honom åter i ögonen.

»Se på mig, Dave! Se på mig! Jag är ändå densamma som förr. Och det är du också, om du vill vara ärlig. Vi ha inte förändrats.»

Hennes hand vilade på hans axel, och hans arm sträcktes plötsligt ut för att famna hennes liv, men det skarpa raspandet av en tändsticka väckte honom till besinning. Winapie, som stod utanför alltsammans, tände en lampa, vars veke långsamt fattade eld. Hennes gestalt avtecknade sig mot en bakgrund av nattsvart mörker, och då ljuslågan plötsligt flammade upp, lyste hennes bronsfärgade skönhet med kunglig, gyllene glans.

»Ni ser, att det är omöjligt», flämtade han, i det han varsamt sköt den blonda kvinnan ifrån sig. »Det är omöjligt», upprepade han. »Omöjligt.»

»Jag är ingen liten flicka längre, Dave, och jag