»Men nu — nu! Vi talade om den ni ansåg lämplig att gifta er med. Vad slags man var han? Varigenom tjusade han er? Vilka storartade dygder hade han? Det är sant, att han hade förvärvsförmåga, en utomordentlig förvärvsförmåga. Han kände till alla möjligheter. Han förstod sig på konsten att förtjäna hundra procent. Han var slug och hade ett förträffligt väderkorn i fråga om enfaldigt folk, och därigenom förstod han att locka pengarna ur fickan på den mannen och den mannen och så vidare. Och lagen hade ingenting att invända. Den dömde honom icke; vår kristna etik gillade hans handlingssätt. Efter social måttstock var han ingen dålig människa. Men efter er måttstock, Karen, och efter min — efter den måttstock som vi hyllade, vi från trädgården med rosorna, vad var han då?»
»Kom ihåg att han är död.»
»Det förändrar inte saken. Vad var han? En stor, grov, materialistisk varelse, döv för sång, blind för skönhet, död för andlig överlägsenhet. Han hade fetmat i lättja, han hade pussigt hängande kinder, och hans omfångsrika buk vittnade om hans glupskhet ...»
»Men han är död, Dave! Det är vi som finnas kvar i livet nu — nu! Hör ni inte? Det är som ni säger, jag har varit trolös. Jag har förbrutit mig. Nåväl! Kan inte också ni med skäl säga: jag har syndat? Jag har brutit löften, men har inte ni gjort detsamma? Er kärlek därborta i rosengården skulle vara i evighet, åtminstone sade ni så. Men var är den nu?»
»Den är här! Nu!» utbrast han och slog sig
