Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


hungersnöd. Om du inte hade kommit i hennes väg, skulle hon ha förblivit sådan. Din ankomst gjorde henne lyckligare; och om du går och lämnar henne jämförelsevis i välstånd för hela hennes liv, skall hon i alla fall bli lyckligare än om ni aldrig hade råkats.»

»Nej, nej», invände han, »det vore inte rätt.»

»Hör på, Dave, du måste förstå. Hon är inte av ditt släkte. Det finns ingen rasfrändskap mellan er. Hon är inföding här, har sitt ursprung från vildmarken, står i frändskap med den och kan omöjligt höja sig över den. Hon är född vilde och skall dö som vilde. Men vi — du och jag — vi tillhöra den härskande, den utvecklade rasen, som är jordens salt och som råder över den! Vi äro skapade för varandra. Dragningen mellan varelser av samma ras är den mäktigaste, och vi tillhöra samma ras. Både förnuft och känsla understödja denna dragning. Själva instinkten dikterar den. Det kan du inte förneka. Du kan inte göra dig fri från de generationer, som ha gått före dig. Du är ättling av förfäder, som ha fortplantat sig i tusen — ja, i hundratusen århundraden, och din ätt får inte avbrytas här. Det kan inte ske. Din härkomst tillåter det inte. Instinkten är mäktigare än viljan. Rasen är mäktigare än du. Kom och låt oss resa, Dave! Vi ä’ unga ännu, och livet är skönt. Kom!»

Winapie gick ut för att ge hundarna mat, hans blick följde henne, och han skakade på huvudet och upprepade med svag röst sina invändningar. Men Karen Sayther lade sin arm om hans hals och tryckte sin kind intill hans. Och hela ödsligheten i hans nuvarande liv reste sig inför honom — den fåfänga