kampen mot skoningslösa naturkrafter, de långa åren av köld och hungersnöd, den hårda och skärande kontakten med naturlivet, den pinande tomheten, som ej kunde fyllas av en blott animalisk existens. Och där stod nu frestelsen vid hans sida och viskade om soligare, varmare länder, om musik, om ljus och glädje, och framkallade minnet av forna tider. Han såg dem omedvetet framför sig. Ansikten trängde sig fram, glimtar av förgätna tilldragelser, minnen av lyckliga stunder; han tyckte sig höra sång och klingande skratt...
»Kom, Dave, kom! Jag har tillräckligt för oss båda. Vägen ligger jämn framför oss.» Hon såg sig omkring i den torftiga hyddan. »Jag har nog åt oss bägge. Världen ligger för våra fötter, och all glädje hör oss till. Kom, kom!»
Hon skälvde i hans armar, och han höll henne hårdt sluten intill sig. Så steg han upp... Men de hungriga hundarnas morrande och Winapies gälla rop, då hon stiftade fred mellan de stridande, trängde dämpat till hans öron genom de tjocka väggarna. Och för hans inre syn stod plötsligt en annan tilldragelse. En kamp i skogen — en ohygglig gråbjörn, sårad i bogen, vild av raseri; hundarnas ursinniga morrande och Winapies gälla skri, varmed hon hetsade dem till anfall; han själv i björnens ramar, andlöst flämtande under sina bemödanden att undgå en blodig död; hundar med ryggen bräckt och inälvorna utslitna tjutande i vanmäktig pina och besudlande snön; den oskuldsvita ytan färgad skarlakansröd av blodet från männniska och vilddjur; den rasande björnen omotståndligt famnande och kramande ända intill hans
