Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


livsmärg — och slutligen Winapie midt i detta ohyggliga kaos, med flygande hår och ljungande ögon — raseriet livslevande — gång på gång höjande och sänkande den långa jaktkniven... Svetten trängde ut på hans panna. Han skakade av sig den ljushåriga kvinnan och stapplade tillbaka mot väggen. Och hon som visste att nu var det avgörande ögonblicket kommet, men omöjligt kunde gissa sig till vad som hade försiggått inom honom, kände, att allt vad hon hade vunnit gled ifrån henne.

»Dave! Dave!» utbrast hon. »Jag vill inte avstå från dig! Jag vill inte avstå från dig! Om du inte vill komma med, så stanna vi här. Jag stannar hos dig. Världen betyder mindre för mig än du. Jag skall bli din Nordlandshustru. Jag vill laga din mat, fodra dina hundar, bana väg åt dig, ro tillsammans med dig. Jag kan göra det. Tro mig, jag är stark.»

Han tvivlade icke på det, då han såg på henne och höll henne på avstånd från sig. Men hans ansikte hade blivit dystert och färglöst, och värmen hade dött bort ur hans blick.

»Jag skall ge Pierre och båtkarlarna deras lön och skicka dem härifrån. Och jag skall stanna hos dig med eller utan präst, med eller utan vigsel — jag vill följa dig nu och vart det bär! Dave! Dave! Hör på mig! Du sade, att jag gjorde dig orätt i forna tider — och det var så — men låt mig nu få godtgöra det, låt mig försona! Om jag inte förstod att ge kärlek rätt förut, så låt mig visa att jag kan det nu!»

Hon sjönk till golvet och lindade gråtande sina armar om hans knän. »Och du har ömhet för mig. Du har ömhet för mig. Tänk på alla de långa år,