Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


att jag skulle sticka mitt huvud i snaran på er uppmaning?»

»Jag är Uri Bram», svarade den andre helt lugnt, »och jag har min koja därborta vid utkanten av lägret. Jag vet inte vem ni är, men ni har drivit själen ur kroppen på en levande man — hans blod lyser rödt där på er ärm — och i denna stund är ni en ny Kain. Hela mänskligheten lyfter sin hand mot er, och det finns inte en fläck, där ni kan vila ert huvud. Men jag har ett ide...»

»Vill ni tiga, människa, för ers mors kärleks skull!» avbröt Fortune La Pearle, »så vida ni inte vill, att jag skall göra er till en ny Abel — Gud hjälpe mig, har jag inte lust till det! Med tusen män i hälarna på mig för att ta mitt liv och snokande överallt — vad skulle jag med ert ide? Jag måste bort härifrån — bort, bort, bort! Förbannade svin! Jag kunde nästan ha lust att vända om och rusa in midt i hopen och sticka ned några till av dem, de nöten! En vild, ärofull strid — och så slut på hela den fördömda leken. Det är bara strunt med hela livet, det är just vad det är, och jag är riktigt sjuk åt’et!»

Han teg, slagen och förkrossad av sin ytterliga övergivenhet, och Uri Bram grep tillfället i flykten. Han var icke fallen för att hålla tal, den mannen, och det han nu höll var det längsta han kom ut med i hela sitt liv, förutom ett som han höll långt efteråt på en helt annan plats.

»Det var därför jag talade med er om mitt ide. Jag kan stuva in er där, så att de aldrig få tag i er, och jag har livsmedel i överflöd. Ni kan inte komma undan på något annat sätt. Ni har inga hundar,