Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


förlorade han också intresset för detta tidsfördriv, och han satt med pannan sänkt mot bordet och såg för sin inre syn de livliga spelhusen i Nome, där bankhållare och cropierer ständigt voro sysselsatta och rulettkulans skrammel aldrig tystnade. I sådana stunder verkade hans enslighet och övergivenhet förlamande på honom, och han kunde sitta timtal i samma ställning. Vid andra tillfällen gav hans länge kuvade bitterhet sig luft i lidelsefulla utbrott. Ty han hade ställt det illa för sig i världen och tyckte icke om att veta det med sig.

»Det här livet är bara uselhet», brukade han upprepa den ena gången efter den andra, och detta tema varierade han sedan på åtskilliga sätt. »Jag har aldrig haft den ringaste tur. Jag blev lurad vid min födelse och skojad på själva modersmjölken. Min mor hade skött sitt spel med falska tärningar, och min födelse blev ett bevis på att hon gick ur spelet med förlust. Men inte var det något skäl för att hon skulle klandra mig för det och betrakta mig som en förlorad insats — men det gjorde hon, jaha, det gjorde hon. Varför lät hon mig inte komma till heders? Och varför gjorde inte världen det? Varför skulle jag bli pank i Seattle? Varför skulle jag ta mellandäcksplats och ha det som ett svin, tills vi kommo till Nome? Varför gick jag till El Dorado? Jag ville ju till Big Peters och gick bara in för att få tändstickor. Varför hade jag inga tändstickor? Vad behövde jag röka för? Ser ni inte alltsammans, Uri? Allting var förut bestämt, vartenda grand, allt passade ihop. Troligen innan jag blev född. Jag vill våga det guldstoft jag aldrig kan hoppas få, att det var uträknat