alltsammans på förhand, innan jag blev född. Därför var det, ja! Därför blev John Randolph oppkäftig och stoppade sin anvisning i fickan... Må fan ta honom! Det var rätt åt honom att det gick som det gick. Varför höll han inte munnen och lät mig få tillfälle att reparera mina affärer? Han visste att jag var nästan pank. Varför kunde jag inte hålla min hand i styr? Ja, varför? Varför? Varför?»
Och Fortune La Pearle rullade sig på golvet och upprepade fåfängt sina förtvivlade frågor. Vid dessa utbrott sade Uri icke ett ord, och hans gråa ögon tycktes bli kallare och mattare, liksom av brist på intresse för saken. Det fanns ingenting gemensamt mellan dessa bägge män, och detta faktum kom ibland Fortune att undra, varför Uri hade kommit honom till hjälp.
Men väntetiden nalkades sitt slut. Ett samhälles blodtörst kan icke hålla ut gent emot dess guldtörst. Mordet på John Randolph hade redan inskrivits i lägrets annaler, och där fick det vila i ro. Om mördaren visat sig, skulle männen i Nome helt visst ha upphört med sitt jäktande efter guld, tills rättvisa skipats, men var Fortune La Pearle fanns var dem icke längre ett problem som nödvändigt måste lösas. Det fanns guld i flodbäddarna och de röda strandbankarna, och när isen gick upp, skulle de som hade sina pungar väl fyllda ge sig av därifrån till platser, där allt livets goda stod att få till löjligt billigt pris.
En kväll hjälpte Fortune La Pearle Uri Bram att sela på hundarna och surra fast packningen på slädarna, och de bägge männen begåvo sig söderut
