betydde mycket för en kvinna, som stod förtvivlat ensam i den lika förtvivlade rusningen till Klondyke 1897. Männen voro i allmänhet upptagna av egna trängande angelägenheter, och de sågo med ogillande, att kvinnor på egen hand trotsade den arktiska vinterns svårigheter.
»Om jag vore man, så vet jag nog vad jag skulle göra», återtog Molly, hon med de blixtrande ögonen, och gav därigenom uttryck åt fem amerikanskfödda generationers nedärvda morskhet.
Under den tystnad som nu följde satte Tommy in en långpanna med skorpor i Yukonspiseln och lade på mera bränsle. Hans solgarvade hud hade fått en rödaktig skiftning, och då han lutade sig ner, var hans nacke skarlakansröd. Dick körde oupphörligt en trekantig segelnål genom en samling trasiga spännremmar och lät på intet vis sin godmodighet störas av det oväder, som hotade att bryta löst inom det skamfilade tältet.
»Nå — och om ni vore man?» frågade han med rösten vibrerande av vänlighet. Den trekantiga nålen fastnade i det fuktiga lädret, och han lät arbetet vila ett ögonblick.
»Då skulle jag också vara en man. Jag skulle spänna bördor på min rygg och ge mig av med dem. Jag skulle inte ligga i läger här, då Yukon kan frysa till vilken dag som helst och bagaget inte ens är transporterat halvvägs den sträcka som det måste bäras. Och ni — ni ä’ män, och ni sitta här med händerna i kors och ä’ rädda för en smula blåst och regn! Det vill jag då säga er rent ut, att det är helt annat gry i våra yankees. De skulle ge sig i väg till
