varenda dag och vara hövdingen Georges klooch.’ George var hövding för Chilcatfolket, ser du, och han ville fasligt gärna ha henne.
Stora dagar det där. Var nog en duktig pojke, när jag kom till kusten. Smet ifrån en valfångare, Pole Star, i Unalaska och strävade mig ner till Sitka med en utterjägare. Där slog jag mig ihop med Lycko-Jack — känner du honom?»
»Hade uppsyn över mina fällor därnere i Columbia», svarade Dick. »Ganska vildsint krabat, eller hur? Och varmt hjärta för whisky och för kvinnor?»
»Just han. Handlade tillsammans med honom i ett par säsonger — hooch och filtar och mera sådant. Se’n skaffade jag mig egen slup, och för att inte gå i vägen för honom, gav jag mig av nedåt Juneauhållet. Det var där jag träffade på Killisnoo — för korthetens skull kallade jag henne Tilly. Råkade henne vid en indiansk danstillställning nere vid stranden. Hövdingen George hade för året avslutat sina affärer med Sticksfolket på andra sidan passen, och han hade kommit ner från Dyea med halva sin stam. Myllrade av siwasher vid dansen, och jag var den ende vite. Ingen kände mig, utom ett par av de unga männen, som jag hade träffat bortåt Sitkahållet, men jag hade hört mycket talas om dem av Lycko-Jack.
Allesammans talade Chinookspråket, men hade ingen aning om att jag kunde babbla det bättre än de flesta — i synnerhet ett par flickor, som hade kommit från Haines Missions uppåt Lynn Canal. Det var ett par smånätta töser, behagliga att se på, och det var nära att jag hade slagit mig ut för dem. Men de voro så pigga till humöret som ett par nyfångade
