Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/9

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


HANS FÄDERS GUD.


I.


Åt alla håll sträckte sig urskogen, skådeplatsen för bullersamma lustspel och tysta sorgespel. Här fortfor kampen för tillvaron att rasa i hela sin gamla brutalitet. Britter och ryssar hade ännu icke översvämmat landet vid regnbågens fot — här var just själva hjärtat av detta land — ej heller hade Nordamerikas guld ännu köpt dess stora vidder. Vargflockar förföljde ännu hjordar av vildrenar, utvalde de svaga och de dräktiga och fällde dem lika obarmhärtigt som för tusen och åter tusen generationer sedan. De tunnsådda infödingarna böjde sig ännu under sina hövdingars och medicinmäns välde; de utdrevo onda andar, brände häxor, slogos med sina grannar och åto upp sina fiender med ett välbehag, som vittnade om ypperliga magar. Men landets stenålder led nu mot sitt slut. På obanade vägar över okända vildmarker nalkades redan stålets bärare — ljushyade, blåögda, energiska män, inkarnationer av den rastlöshet, som utmärker deras ras. Av tillfällighet eller beräkning, en och en eller två och tre i sällskap, kommo de — ingen visste varifrån — kämpade, stupade eller gingo vidare, ingen visste varthän. Prästerna rasade emot dem,