fyllde åter den tömda skålan med stoft ur pungen — och nu var pungen nästan tömd. Jacob Kent badade i svett och skälvde av förtjusning, han var alldeles överlycklig. Han skakade ut alltsammans ur pungen, ända till sista kornet, så att den sista skålen fick övervikt och sjönk ned till bordet. Jämvikten återställdes emellertid medelst en pennyvikt och fem guldkorns överflyttande till den andra skålen. Och där stod han sedan som fastrotad vid golvet och med huvudet tillbakakastat. Pungen var tom, men viktskålarnas användbarhet hade blivit omätlig. Han kunde väga vilket belopp som helst på dem, från och med minsta guldkorn till och med skålpund på skålpund. Mammon grep med brännheta fingrar om hans hjärta. Solen skred vidare på sin väg mot väster, tills dess strålar föllo in genom den öppna dörren och lyste rakt på vågskålarna med deras gyllne börda. De dyrbara stofthögarna återkastade aftonsolens milda glöd likt de gyllne brösten på en Kleopatra av brons. Tid och rum funnos knappast till längre.
»Å, Gud bevare mig — för det där kan ni allt köpa åtskilligt med tuggtobak — eller va’?»
Jacob Kent vände sig häftigt om och sträckte på samma gång ut handen efter dubbelbössan, som stod nära till hands. Men då hans blick föll på inkräktarens ansikte, ryggade han förfärad tillbaka. Det var mannen med ärret!
Den främmande såg nyfiket på honom.
»Å, det är ingen fara», sade han med en lugnande åtbörd. »Ni ska inte tro, att jag vill varken er eller ert usla guld något ondt. — Ni är i alla fall en
