Sida:Hans fäders Gud och andra berättelser från Klondyke (1918).djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


ögonblick — var deras köttsliga varelser än befunne sig — hysa planer på att bemäktiga sig hans guld. Och fortfor att pungslå de olyckliga som kommo över hans tröskel, medan samtidigt hans änslan blev allt större med varje uns guldstoft som hamnade i hans pung.

Medan nu Jacob Kent satt där och solade sig, kom han plötsligt på en tanke, som kom honom att rusa upp med fart. Hans livsglädje hade hittils kulminerat i att oupphörligt väga och väga om guldstoftet: men över denna angenäma sysselsättning hade likväl fallit en skugga, som han hittills ej hade förmått skingra. Hans vågskålar voro helt små. De rymde icke mer än ett och ett halvt skålpund — eller aderton uns — hans skatt belöpte sig till ungefär tre och en tredjedels gång denna vikt. Han hade aldrig varit i stånd att väga alltsammans på en gång och ansåg sig därför ha gått miste om en högst uppbygglig syn. Därigenom att detta förnekats honom hade halva glädjen över vad han ägde gått förlorad — ja, han tyckte att det rent av minskade det faktiska i äganderätten, liksom det minskade styrkan i förnimmelsen av densamma. Men det var lösningen av detta problem, som nyss hade blixtrat fram i hans hjärna och bragt honom så plötsligt på fötter. Han spejade uppmärksamt utåt vägen åt bägge hållen. Ingenting syntes till, och så gick han in.

Inom några sekunder hade han röjt av bordet och ställt upp vågskålarna. I den ena lade han stämplade vikter om femton uns och vägde sedan upp dem med guldstoft, varefter han tog bort vikterna och ersatte dem med guldstoft. Där hade han nu precis trettio uns. Så tömde han ihop allt detta på ena sidan och