Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/100

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Om inte det, min söta, så var det åtminstone nödvändigt. — Sir du, Julla, det kan icke förnekas, att du har ett obegripligt inflytande på mig. Jag visste gott, att endera måste jag be dig — hm — be att få vara i fred. Eller ock måste jag bevara sekretessen in i det sista och bereda kära syster en surpris. Jag valde det senare alternativet. Ja. — Sir du, du har ingripit i mitt liv många gånger och en gång så pass kännbart — —

— Var det till skada eller till gagn, Roger? Jag förstår, att du syftar på ditt äktenskap — —

Hans nåd lyfte sin käpp. Varför, vartill? Det är omöjligt att säga Handen sjönk åter, hans nåd började leka med käppen, lät den snurra mellan fingrarna — på ett mycket otympligt sätt.

Domprostinnan förvandlade icke en min.

Om en stund sade hans nåd helt lugnt, som i förbigående:

— Cela, c’est passé. On n’en parle plus.

Och med sitt förra, älskvärda en liten smula retsamma leende fortsatte han:

— Mon dieu, chère soeur, ha vi inte blivit gamla? Ibland förefaller det mig nästan, som om jag redan vore gubbe, en riktig gammal gubbe! Ja, ja, Julla, det är underbart med den tiden, man kan icke riktigt fatta den, icke mäta den. — Ibland tycker jag, att jag har idéer — alldeles som salig far. Ja, herre gud, han var ju yngre än jag, han var ju yngre! — Tokiga idéeer, drolerier, cherie, men som bli ett gammalt hjärta förunderligt, förunderligt kära! — Ja, så är det nu med de båda barnen. Fördöme mig, inte begriper jag, vad det är för en förbålt idiotisk affektation, som ungarna inficierat i mitt blod. Nå, Blenda, — c’est une chose tout explicable, même tres naturelle. Men pojken! En slyngel, en gamin, un fripon! Djävlar

100