afton. Och jag har ansett det vara min plikt att notifiera kära syster — —
— Verkligen? Din godhet och grannlagenhet överväldigar mig. Jag får således redan i dag veta, vad dina drängar och pigor visste i går kväll — —
— Va säger du för slag? Mina drängar och pigor?
— Jag tar för givet, att din — ja, jag vet inte, vad jag skall kalla den unge mannen, förhållandet er emellan är mig ju fullständigt obekant — emellertid antar jag, att han ögonblickligen underrättade sina föräldrar, som ju höra till dina legohjon. Och dessutom var ju din betjänt och din inspektor vittnen? Som du hör, käre Roger, är jag icke fullständigt okunnig. I trots av den iver med vilken du skyndat underrätta din enda syster om detta viktiga steg, har man lyckats förekomma dig.
— Javisst — det kunde jag tro. Den där fördömde Björner — —
— Du kunde tro? Det är således icke du, som betalat den gode mannen, för att han skulle hålla mig helt och hållet utanför?
— Hi, hi, hi! Tror du han tar mutor? Ja, sir du, det tror jag med. Men det gör alla jurister. Fördöme dem! Minns du den där gamle räven, som far gav femtusen specie — ja, om det nu var specie?
— Roger! Du gör ett ömkligt försök, att blanda bort korten. Är det din mening att underhålla mig med gamla historier?
— Du är så förbålt hetsig, min söta! Men jag är lugn, jag. — Jag har kommit hit för att klargöra mina motiv för dig. Jag vill inte, att du ska tro, att jag i elak avsikt — —
— Det var naturligtvis mycket vänligt av dig att föra mig bakom ljuset?
