Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


när man börjar bli gammal. — Och så har man en känsla av, att det brinner där nere under buskarna. Gamlingen vädrar värme och sticker fram sina frusna händer. Stora stocken har slocknat, si, den är utbrunnet kol och aska. Nu går elden över i ungt virke. — Jaha, c’est drôle, tout cela. Men syster har kanske i alla fall förstått, att ett par sådana där dockor kunna i rätt hög grad intressera en gammal man, som icke har något annat att tänka på. Jaha. Och så vill gubben spela försyn. Nå — förstår nu kära syster det, så vet du också, vilket mitt starkaste motiv har varit och är. Och då är jag nöjd. — Jag vill ju nämligen icke gärna, att syster ska ta testamentet blott och bart som ett utslag av min riksbekanta elakhet och nyckfullhet. — Jaha, så var det med den saken. Vad säger du så?

Domprostinnan sträckte båda sina händer emot honom. Och då hon ifrån soffan icke bekvämligen kunde omfamna honom, reste hon sig, slog armarna kring hans hals, och kysste hans panna.

— Du käre, gode — jag förstår dig så väl —

— Nå, då är det bra. Då tala vi icke vidare om detta. Vad nu Malla och dig själv angår — —

— Om det, avbröt hennes nåd med stark men mild betoning, om mig och mina barn tala vi nu icke.

— Men nu liksom i går måste jag säga dig, Roger: Du menar ju så väl, så innerligen väl, dina motiv äro de vackraste, renaste — men du far vill. Ja, jag måste säga dig det. Du har tagit fel — —

— Jaha, min söta. Sådant är möjligt. Men det får framtiden utvisa — —

— Roger — låt mig tala ut. Du begagnade nyss ett uttryck: spela försyn. Det är förmätna ord — —

— Vasa? Det är ju bara en fras — —

— Ty en försyn för oss arma jordekryp, kan

102