endast Han vara, Han, som rannsakar hjärtan och njurar. — Min stackars bror, du är så välment. Men vad vet du egentligen om dessa barn, vilkas lycka du vill bereda?
— Åtminstone vet jag väl lika mycket som du!
— Nej, det vet du inte. Du vet absolut ingenting. Du är alldeles för godtrogen, Roger. Ja, jag menar inte så, men — — Därför att de där båda kurtiserat varandra bakom häckar och buskar, så tror du genast, att det är fråga om ett verkligt tycke. Tror du, att en flicka behöver älska, därför att hon kurtiserar?
— Hihihi — det var en skön bekännelse!
— Ja, skämta du! Men jag finner det grymt, omoraliskt, tyranniskt, att du genom ditt testamente klavbinder den unga flickans vilja. Allra minst av dig, Roger, hade jag väntat detta. Ett tvångsgiftermål — —
— Julia!
— Ja, du skrämmer mig icke. Men vill du verkligen tvinga — —
— Tvinga! Vasa? Va tillåter du dig?
— Så skall hon i mig finna ett moderligt stöd.
Hans nåd hade rest sig i sin fulla längd. Ett ögonblick tycktes hans hållning ganska fientlig, ganska hotande. Men hans nåd besatt denna dag en sällspord självbehärskning.
— Jaha — nu vill jag bara säga det — jaha — att mig må du regera, min söta — så länge — så länge du behagar. Men skulle du — hm — i all välmening — vilja intränga i min — i »Edens lustgård» för att — för att överta en av de gamla rollerna — ja, då si — je suis bien faché — då spännes vagnen för. — Och nu, min söta, är jag förbålt hungrig. Och jag utber mig nåden att få dejeunera i kära systers sällskap. — Din arm!
