länge. Hans begåvning och hans flit voro visserligen erkännansvärda, men han var så ombytlig eller rättare och vackrare sagt: hans intressen voro så skiftande, så allt omfattande. Men nu skulle han koncentrera sig!
Domprostinnan kände igen symtomet: så snart Per av någon anledning bragts ur jämvikten, kände han ett behov av att koncentrera sig. — Konstaterat alltså: han var bragt ur jämvikten.
Hennes nåd uppgav striden — för ögonblicket.
— Ja, så res då med Gud, kära Per!
Per tog farväl av hans nåd, som icke gjorde något försök att kvarhålla honom. Tvärtom, onkel såg nästan ovänligt glad ut. —
Nå, det kunde göra honom detsamma. Huvudsaken var, att han kom lös från Rogershus, kom bort från skådeplatsen för sin ridderliga bedrift! Gud sig förbarme, att en gammal människa ska vilja göra sig så löjlig, illfänas, skrämma livet ur en liten flicka bara för att visa henne en ridderlig uppmärksamhet.
Fy fan! svor han över sin kappsäck, vars innehåll han körde ihop med knutna nävar.
Nej, att gå här som ett åtlöje både för flickan —
Det knackade.
Blenda steg in. Hon var mycket förlägen, och Per var mycket förlägen. Vad vill du? höll han på att fråga, men lyckades förvandla orden till ett otydligt frågande läte.
— Jag hörde, att Per ska resa i morgon. Och jag tänkte, jag skulle säga adjö.
— Jag hade naturligtvis tänkt säga adjö i morgon. — Men det var mycket snällt av Blenda! —
— Kan jag inte hjälpa Per med något?
— Tack, packningen är klar. Den är inte stor, som Blenda ser.
