Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/106

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Nej.

Det var icke stort mer att säga om den saken.

— Och Jakob har gett sig ut på jakt? Var snäll och hälsa honom från mig. Jag skulle ha velat lyckönska — men det får väl bli en annan gång. — Ja, jag vet ju inte, hur pass officiell saken är — om jag får gratulera Blenda?

— Varför skulle Per gratulera mig?

— Nå, det får väl också vara till en annan gång, skyndade han sig att säga. För resten — vi träffas nog inte så snart igen, åtminstone icke på Rogershus. Onkel formligen sken av belåtenhet, då han gav mig respass — —

Ja, om jag nu hade bror Rogers förmåga, tänkte Per, så skulle jag säga så många lustigheter om min kära morbror, att Blenda skulle kikna av skratt. Enda sättet att icke göra sig löjlig är att göra sig löjlig över andra. —

— Kanske vi ska gå in i biblioteket? Mor vill väl, att jag håller henne sällskap i kväll.

— Hennes nåd har gått in till sig.

— Jaså. Nå, vi kan ju — —

— Ja. Men först ville jag så gärna tacka Per —

— Varför?

— Jo, jag fick ju aldrig tacka — då i går kväll —

— Säg mig, Blenda — vem sa’ dig, att jag ska resa i morgon? Var det mor? — Jaså. Är det hon, som sagt dig, att du borde gå hit och tacka mig?

— Nej — ja, hon sa’ det. Men jag hade gjort det ändå.

— Det är under alla förhållanden absolut överflödigt.

Och det sa han — ilsket, som om han velat bitas!

— Då så, sa’ Blenda och drog sig mot dörren. Det var ju icke värt, att hon stod här längre. Det tycktes

106