Sida:Hans nåds testamente 1919.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


— Bevars, onkel! Jag för min del anser verkligen, att man bör kunna offra något av sina nöjen för sin far — sin välgörare — —

— Hihi, det tycker du det, ma chère. Och det tycker fördöme mig jag med! Men ungdomen, sir du, har andra tycken. Vasa?

Hans nåd nickade glatt och vänligt. Tyvärr hade han icke en aning om, att Sara Siedel var ung.

— Jag för min del tror verkligen, att det skulle vara bättre för Blenda, ifall hon mindre finge följa sina nycker.

— Vasa, mumlade baronen. Han gav och var fullt sysselsatt med att hålla reda på, hur många kort han borde ge.

— Jo, jag säger, att det tyvärr förefaller mig, som skulle lilla Blenda vara ganska ombytlig, ganska nyckfull.

— Nå, ma chère, hur ha vi det? Hans nåd glödde av iver att få spela. Han hade härliga kort. Men Sara knäppte händerna över korten, sträckte fram huvudet och betraktade onkeln med en öm, beslöjad blick.

— Käre onkel, jag vet ju icke, om jag bör säga det. Jag kommer kanske att bedröva dig. Och det skulle göra mig så ont — —

— Va fan — va falls? Vad är det med dig? Varför spelar du inte?

— Det gör mig så ont, att det ska pratas om henne — —

— Om vem?

— Om Blenda. Jag försäkrar onkel, att det verkligen är med största tvekan — ifall jag icke hade hört det från så många håll, av verkligt tillförlitliga personer — av kyrkoherden, av Abraham Björner —

110